23 Okt 2025, 14:22
Det är några år sedan denna deLillos-essä skrevs men är likväl intressant. Skrev den till en musikantologi, men boken gavs aldrig ut. Borde lagt in texten här för länge sedan men bättre sent än aldrig.
Tanken är att det hela ska vara linernotes till en fiktiv deLillos-platta som skulle introducera bandet i Sverige.
…OG JEG SIER ABSOLUTT INGENTING.
Februari 2020. Tio grader varmt och stötigt snålblåsigt när stormen Dennis sveper in från Nordsjön upp via Oslofjorden. Jag är i Norge för att se deLillos. Det är typ tjugosjunde gången plus minus beroende på hur man räknar, det har varit soundchecks, rep, hemma-hos-festligheter, alkoholfria matinégigs, solistspelningar, covergigs, ja lite olika.
Som svensk läsare tänker du nu ”eh deLillos?”
I Norge är bandet störst. Inte kommersiellt störst trots en del listettor, men över decennier och generationsgränser förmodligen det mest välkända, folkkära och egensinniga bandet.
Alla kan sitt deLillos, sin Lillo-Stenberg.
Norge och Sverige. Så lika länder och så olika. Det norska folket känner inte bara till på-svenska-sjungande artister, många är högst folkkära. Lundell, Winnerbäck, Maggio, Wiehe, Taube, Ekdahl, Hellström, Dahlgren, bob hund, Bo Kaspers, Kent. De är stora, med versaler RIKTIGT stora.
Afzelius turnerade utsålt år efter år från Arendal till Tromsø, Cornelis blev aldrig ute i Norge utan spelade in skivor här istället för i Sverige. Med vidare paralleller till Åkerström och Sundström.
Norrmännen kan sin Karl-Bertil och Kalle Anka från jularnas SVT, skivaffärerna har svensk avdelning, de stora bokhandlarna har förutom böcker på bokmål och nynorsk också böcker på svenska. Generationer är kulturellt betingade på svenskt – Hylands Hörna, Måndagsbörsen, Hasse & Tage, Pugh, Povel, Åke Arenhill, Thore Skogman, Imperiet, Saltkråkan, Kråkguldet, Zetterlund, Ledin, Olrog, Ernst Rolf, ja listan är som det heter oändlig, Mannen på taket, Änglagård, Tipsextra, Loffe, Solsidan, Per Oscarsson, Warnerbring, Wadling, Wolff, whatever hyfsat stort på svenska så är det känt och omtyckt i Norge.
Med två länder så tätt sammanlindade – språkligt och historiskt – har Norge i praktiken valt två kulturer. Gjort det bästa av närheten; använda sig av båda länderna. Plocka guldkornen ur två vasktråg. Trots att Norge är så himla norskt, så rödblåvitt syttendemaistolt. Och trots att Sverige skulle vinna mer på ett slikt tänk.
Fördubbla utbudet istället för att ignorera.
Kulturhistoria x 2.
Och den tiden ska också komma då deLillos tar över listorna i landet Sverige. Då deLillos kommer hyllas för sin klarsynthet och tvekan i livets labyrinter, relationerna, det lilla och det stora där ute, det som hotar och det som kommer inifrån oss alla. Eller som Hibbitt formulerade det på Wikipedia: Musikaliskt pendlar deLillos mellan elektrisk gitarrock och finstämda akustiska visor. Inte minst har bandets texter uppmärksammats i sin naivistiska ärlighet kring kärlek, människors samspel och det vidunderliga vardagsäventyr som är livet.
Och den tiden… ska förstås inte komma.
Sverige fungerar inte så. Sweden, ängsligt bligande mot utlandet. Och utlandet är inte norskt. Utlandet i Sverige är engelskspråkigt. Sverige tar absolut inte genvägen med utländskt som nästan låter svenskt – det skandinaviska.
Jo Gasolin var stora i Sverige för fyrtio-femtio år sedan. Sedan dess är det tunt med breda genombrott på norsk eller dansk för den svenska publiken. Turbonegro, Sigrid och Backstreet Girls – på engelska. Knausgård förstås och Holts och Nesbøs deckare – på svenska då. Skavlan och Kristoffer Joner-filmer och Varg Veum med svensk textremsa visst. Men aldrig norskt på norska. Svensken i gemen reflekterar inte ens över problematiken. Vad är det för fel på Sverige? Förträffligt men blint i horisontseendet.
Storebror Sverige – så som Sverige ser det – kanske bara är den ignorante Big Brother hos Orwell?
Bandet deLillos bildades 1984. När nu deLillos ska introduceras för søte bror kommer hen inte att förstå. Norskt måste ju vara pajasartat, tokskojigt. Jon Skolmen, Fleksnes, Sámiid Ædnan i mello och Jahn Teigen kommer sist, Professor Drøvel och Major Stuen, han kommentatorn som skrek hysteriskt när Norge vann i fotboll, folkdräkter i huvudstadsmiljö, brunost och sølvgutter ute på tur och Anita Hegerlands lillgamla sommarlovsstämma och prinsessan Märtha Louises kontakter med änglar och schamaner och Fjols till fjells. Juba juba. Norgehistorier. I svensk ögonvrå med skygglappar kan deLillos säkert också uppfattas som lätt corny.
Oslo tidigt 80-tal. Ett kreativt konglomerat av ungdomlig på-allt-nyfikenhet, LP-plattor på cykelstyren, nachspiels, Steinerskola, Frognervästkant, konstnärligt bohemliv, romantisk naivism, neilyoungfäbless och gitarrer. Den blygt blondluggige gitarristen Lars Lillo-Stenberg, den mörkrufsige basisten Lars Fredrik Beckstrøm och efter några år också Lars Lundevall. Tre Larsar + trummisar som kunde heta Rune, Øystein och Øystein – deLillos.
Den smarta triopopen slog igenom stort redan med debutalbumet Suser Avgårde. Det var på norsk, det var otufft och opretentiöst, sprött och eget. Rart. Exakt vad mycket av 80-talet inte handlade om.
”Ok jag har helt missat dem. deLillos.”
Och så hade de jäkligt bra låtar. Musikaliskt starka byggen och dessa fina blåögda texter fulla av lycka, tveksamhet och angst. Naivism säger vissa. Verklighet. Närhet.
Sedan dess har trenderna gått och kommit. deLillos har varit inne och ute och inne och bandet har varit stökigt tokelektriskt och naket akustiskt. Gigs på operan, gigs på ångbåt, inspelningar i Frankrike, Koppom och Abbey Road. Och med symfoniorkester i bergen ovanför Oslo. Och köra exakt alla deLillos-låtar i kronologisk ordning under två veckors tid. Och spela som trio, spela med utökat multiband, spela in giget och ge ut som direktpressat livealbum i samma kväll, spela in nytt album i vardagsrum med inbjuden pyttepublik. Speciella saker. Alltid.
”Men vadå deLillos? Var lite tydlig.”
Några namn: Ole Paus, den mångfacetterade varmhjärtade rödvinsrabulisten. Erik Bye, mustig romantisk sanningssägare. Finn Kalvik finns där med blond stämma och mjuka drömmar. Lillebjørn Nilsen i nybyggarland och Oslo. Prøysen förstås. Jokke. Vold. Vreeswijk. Punkishbandet Kjøtt, new wave-intellektuellerna i Cirkus Modern, Can Can och The Aller Værste. Och så på med Beatles, Kinks, CSN, Neil Young, John Martyn, Supertramp, Wilco, Teenage Fanclub. Ner i mixern och adda Lars Lillo-Stenberg, en högst egensinnig gutt på Frogner. Skivkonvoluten ekar 70-tal, ungdomsfoton, pastell, ett nedtryckt någonting, en svårfunnen lycka bortanför det lilla jaget.
”De utländska namnen är förstås bekanta men de norska säger mig ingenting. Svenska paralleller kanske? Det verkar väldigt somrigt.”
Här har vi en sång om att åka buss i pyjamas och – eventuellt – känna sig mer trygg än i tjockrock. Ångesten är svårpejlad men konstant.
Här har vi en sång som handlar om att just ha förlorat sin mamma och stå i havsbandet vid barndomsstugan och se havet komma närmare, perspektiven hyperförskjutas, känna livet bli så verkligt att inget är sig likt.
Här är en låt om att dritfull ta sig hem genom Bygdøy Allé och inte våga sova tryggt förrän radions flyglarmövning ljudit.
Här är en om att bara vilja gråta. För att livet blev som det blev, bara gråta.
Här är en cynisk sång om att det i december är högst lukrativt att sjunga om nysnö, Jesus och juløl.
Här är en om sömnlöshet och att vandra ner i natten till stenstatyerna av Björnson och Ibsen och se dem börja skratta.
Här har vi en om att vara så trött på livet att man svävar ut över staden och känner att allt är utan värde och att då kunna känna sig fri.
Och rösten är så vänligt skör och melodierna de finaste och så all lycka i det lilla och solen är en brandgul eld som är värme men som är fara och visst ska vi dricka vin nästa sommar? Tydligare än så blir det inte.
”Kan tänka mig ett glas nu genast. Du sa något om kapitalets krokodiler. Var köper jag LP:n?”
Vem köper vinyl längre? Denna unika svenska samling kommer bara på cd. Urvalet har signaturen Hibbitt gjort, en svensk fyr som verkar hänga mycket på deLillos-forumet och i Oslo.
Det hela kan göras på tusen sätt. Tidigt spikades dock rak kronologi. Oavsett hur blek eller klassisk en skiva är – en låt per album. Från maskrosgult till oljesvart och hela vägen runt så möts vi där. Hjärtat i det gröna. Himlen på konvolutet verkligen himmelsblå. Finns hos välsorterade plattlangare – …Og Jeg Sier Absolutt Ingenting – deLillos 1986-2020.
1. Suser Avgårde Alle Mann (3.32) (Suser Avgårde 1986)
2. Racerbåt (4.06) (Før Var Det Morsomt Med Sne 1987)
3. Sveve Over Byen (4.19) (Hjernen Er Alene 1989)
4. Ensom Tenker (2.16) (Svett Smil 1990)
5. 1984 (3.01) (Varme Mennesker 1991)
6. Neste Sommer (3.55) (Neste Sommer 1993)
7. God natt (4.00) (Sent Og Tidlig 1995)
8. Fullstendig Oppslukt Av Frykt (4.40) (Stakkars 1997)
9. Kast Alle Papirene (4.25) (Kast Alle Papirene 1999)
10. Vakre Dager (4.03) (Midt I Begynnelsen 2002)
11. Evig Forelskad Da (3.24) (Suser Videre 2006)
12. Neil Young (4.07) (Huskeglemme 2009)
13. Novembernatt (4.35) (Trist Å Være Glad 2011)
14. Nationaltheatret (4.30) (Vi Er PÅ Vei Vi Kanke Snu 2012)
15. Drøm (3.35) (Rett Og Slett Livet 2014)
16. Det Kalde Vannet (4.15) (Peiling På Seiling 2016)
17. Halveis Rund Jorda (4.40) (La Oss Bli Fri Från All Nostalgi 2017)
18. Kent Evelyn (5.13) (Dum Som Et Menneske 2020)
Som bonus i förstaupplagan medföljer en livesamling med två låtar per liveplatta.
1. Avismannen (4.45) (Mere 1994)
2. Kokken Tor (6.36) (Mere 1994)
3. Hva Har Du Tenkt (8.51) (Hjernen Er Alene I Operan 2009)
4. Skulle Bare Være Morsom (3.58) (Hjernen Er Alene I Operan 2009)
5. Trist Å Være Glad (7.30) (Trist Å Være Glad, instant live 2010)
6. Lars Lillos Drikkevise (4.34) (Trist Å Være Glad, instant live 2010)
7. Tøff I Pyjamas (6.08) (Sveve Over Byen Med Kringkastingsorkesteret 2017)
8. Brød (4.13) (Sveve Over Byen Med Kringkastingsorkesteret 2017)
/Christer Herentz
Tanken är att det hela ska vara linernotes till en fiktiv deLillos-platta som skulle introducera bandet i Sverige.
…OG JEG SIER ABSOLUTT INGENTING.
Februari 2020. Tio grader varmt och stötigt snålblåsigt när stormen Dennis sveper in från Nordsjön upp via Oslofjorden. Jag är i Norge för att se deLillos. Det är typ tjugosjunde gången plus minus beroende på hur man räknar, det har varit soundchecks, rep, hemma-hos-festligheter, alkoholfria matinégigs, solistspelningar, covergigs, ja lite olika.
Som svensk läsare tänker du nu ”eh deLillos?”
I Norge är bandet störst. Inte kommersiellt störst trots en del listettor, men över decennier och generationsgränser förmodligen det mest välkända, folkkära och egensinniga bandet.
Alla kan sitt deLillos, sin Lillo-Stenberg.
Norge och Sverige. Så lika länder och så olika. Det norska folket känner inte bara till på-svenska-sjungande artister, många är högst folkkära. Lundell, Winnerbäck, Maggio, Wiehe, Taube, Ekdahl, Hellström, Dahlgren, bob hund, Bo Kaspers, Kent. De är stora, med versaler RIKTIGT stora.
Afzelius turnerade utsålt år efter år från Arendal till Tromsø, Cornelis blev aldrig ute i Norge utan spelade in skivor här istället för i Sverige. Med vidare paralleller till Åkerström och Sundström.
Norrmännen kan sin Karl-Bertil och Kalle Anka från jularnas SVT, skivaffärerna har svensk avdelning, de stora bokhandlarna har förutom böcker på bokmål och nynorsk också böcker på svenska. Generationer är kulturellt betingade på svenskt – Hylands Hörna, Måndagsbörsen, Hasse & Tage, Pugh, Povel, Åke Arenhill, Thore Skogman, Imperiet, Saltkråkan, Kråkguldet, Zetterlund, Ledin, Olrog, Ernst Rolf, ja listan är som det heter oändlig, Mannen på taket, Änglagård, Tipsextra, Loffe, Solsidan, Per Oscarsson, Warnerbring, Wadling, Wolff, whatever hyfsat stort på svenska så är det känt och omtyckt i Norge.
Med två länder så tätt sammanlindade – språkligt och historiskt – har Norge i praktiken valt två kulturer. Gjort det bästa av närheten; använda sig av båda länderna. Plocka guldkornen ur två vasktråg. Trots att Norge är så himla norskt, så rödblåvitt syttendemaistolt. Och trots att Sverige skulle vinna mer på ett slikt tänk.
Fördubbla utbudet istället för att ignorera.
Kulturhistoria x 2.
Och den tiden ska också komma då deLillos tar över listorna i landet Sverige. Då deLillos kommer hyllas för sin klarsynthet och tvekan i livets labyrinter, relationerna, det lilla och det stora där ute, det som hotar och det som kommer inifrån oss alla. Eller som Hibbitt formulerade det på Wikipedia: Musikaliskt pendlar deLillos mellan elektrisk gitarrock och finstämda akustiska visor. Inte minst har bandets texter uppmärksammats i sin naivistiska ärlighet kring kärlek, människors samspel och det vidunderliga vardagsäventyr som är livet.
Och den tiden… ska förstås inte komma.
Sverige fungerar inte så. Sweden, ängsligt bligande mot utlandet. Och utlandet är inte norskt. Utlandet i Sverige är engelskspråkigt. Sverige tar absolut inte genvägen med utländskt som nästan låter svenskt – det skandinaviska.
Jo Gasolin var stora i Sverige för fyrtio-femtio år sedan. Sedan dess är det tunt med breda genombrott på norsk eller dansk för den svenska publiken. Turbonegro, Sigrid och Backstreet Girls – på engelska. Knausgård förstås och Holts och Nesbøs deckare – på svenska då. Skavlan och Kristoffer Joner-filmer och Varg Veum med svensk textremsa visst. Men aldrig norskt på norska. Svensken i gemen reflekterar inte ens över problematiken. Vad är det för fel på Sverige? Förträffligt men blint i horisontseendet.
Storebror Sverige – så som Sverige ser det – kanske bara är den ignorante Big Brother hos Orwell?
Bandet deLillos bildades 1984. När nu deLillos ska introduceras för søte bror kommer hen inte att förstå. Norskt måste ju vara pajasartat, tokskojigt. Jon Skolmen, Fleksnes, Sámiid Ædnan i mello och Jahn Teigen kommer sist, Professor Drøvel och Major Stuen, han kommentatorn som skrek hysteriskt när Norge vann i fotboll, folkdräkter i huvudstadsmiljö, brunost och sølvgutter ute på tur och Anita Hegerlands lillgamla sommarlovsstämma och prinsessan Märtha Louises kontakter med änglar och schamaner och Fjols till fjells. Juba juba. Norgehistorier. I svensk ögonvrå med skygglappar kan deLillos säkert också uppfattas som lätt corny.
Oslo tidigt 80-tal. Ett kreativt konglomerat av ungdomlig på-allt-nyfikenhet, LP-plattor på cykelstyren, nachspiels, Steinerskola, Frognervästkant, konstnärligt bohemliv, romantisk naivism, neilyoungfäbless och gitarrer. Den blygt blondluggige gitarristen Lars Lillo-Stenberg, den mörkrufsige basisten Lars Fredrik Beckstrøm och efter några år också Lars Lundevall. Tre Larsar + trummisar som kunde heta Rune, Øystein och Øystein – deLillos.
Den smarta triopopen slog igenom stort redan med debutalbumet Suser Avgårde. Det var på norsk, det var otufft och opretentiöst, sprött och eget. Rart. Exakt vad mycket av 80-talet inte handlade om.
”Ok jag har helt missat dem. deLillos.”
Och så hade de jäkligt bra låtar. Musikaliskt starka byggen och dessa fina blåögda texter fulla av lycka, tveksamhet och angst. Naivism säger vissa. Verklighet. Närhet.
Sedan dess har trenderna gått och kommit. deLillos har varit inne och ute och inne och bandet har varit stökigt tokelektriskt och naket akustiskt. Gigs på operan, gigs på ångbåt, inspelningar i Frankrike, Koppom och Abbey Road. Och med symfoniorkester i bergen ovanför Oslo. Och köra exakt alla deLillos-låtar i kronologisk ordning under två veckors tid. Och spela som trio, spela med utökat multiband, spela in giget och ge ut som direktpressat livealbum i samma kväll, spela in nytt album i vardagsrum med inbjuden pyttepublik. Speciella saker. Alltid.
”Men vadå deLillos? Var lite tydlig.”
Några namn: Ole Paus, den mångfacetterade varmhjärtade rödvinsrabulisten. Erik Bye, mustig romantisk sanningssägare. Finn Kalvik finns där med blond stämma och mjuka drömmar. Lillebjørn Nilsen i nybyggarland och Oslo. Prøysen förstås. Jokke. Vold. Vreeswijk. Punkishbandet Kjøtt, new wave-intellektuellerna i Cirkus Modern, Can Can och The Aller Værste. Och så på med Beatles, Kinks, CSN, Neil Young, John Martyn, Supertramp, Wilco, Teenage Fanclub. Ner i mixern och adda Lars Lillo-Stenberg, en högst egensinnig gutt på Frogner. Skivkonvoluten ekar 70-tal, ungdomsfoton, pastell, ett nedtryckt någonting, en svårfunnen lycka bortanför det lilla jaget.
”De utländska namnen är förstås bekanta men de norska säger mig ingenting. Svenska paralleller kanske? Det verkar väldigt somrigt.”
Här har vi en sång om att åka buss i pyjamas och – eventuellt – känna sig mer trygg än i tjockrock. Ångesten är svårpejlad men konstant.
Här har vi en sång som handlar om att just ha förlorat sin mamma och stå i havsbandet vid barndomsstugan och se havet komma närmare, perspektiven hyperförskjutas, känna livet bli så verkligt att inget är sig likt.
Här är en låt om att dritfull ta sig hem genom Bygdøy Allé och inte våga sova tryggt förrän radions flyglarmövning ljudit.
Här är en om att bara vilja gråta. För att livet blev som det blev, bara gråta.
Här är en cynisk sång om att det i december är högst lukrativt att sjunga om nysnö, Jesus och juløl.
Här är en om sömnlöshet och att vandra ner i natten till stenstatyerna av Björnson och Ibsen och se dem börja skratta.
Här har vi en om att vara så trött på livet att man svävar ut över staden och känner att allt är utan värde och att då kunna känna sig fri.
Och rösten är så vänligt skör och melodierna de finaste och så all lycka i det lilla och solen är en brandgul eld som är värme men som är fara och visst ska vi dricka vin nästa sommar? Tydligare än så blir det inte.
”Kan tänka mig ett glas nu genast. Du sa något om kapitalets krokodiler. Var köper jag LP:n?”
Vem köper vinyl längre? Denna unika svenska samling kommer bara på cd. Urvalet har signaturen Hibbitt gjort, en svensk fyr som verkar hänga mycket på deLillos-forumet och i Oslo.
Det hela kan göras på tusen sätt. Tidigt spikades dock rak kronologi. Oavsett hur blek eller klassisk en skiva är – en låt per album. Från maskrosgult till oljesvart och hela vägen runt så möts vi där. Hjärtat i det gröna. Himlen på konvolutet verkligen himmelsblå. Finns hos välsorterade plattlangare – …Og Jeg Sier Absolutt Ingenting – deLillos 1986-2020.
1. Suser Avgårde Alle Mann (3.32) (Suser Avgårde 1986)
2. Racerbåt (4.06) (Før Var Det Morsomt Med Sne 1987)
3. Sveve Over Byen (4.19) (Hjernen Er Alene 1989)
4. Ensom Tenker (2.16) (Svett Smil 1990)
5. 1984 (3.01) (Varme Mennesker 1991)
6. Neste Sommer (3.55) (Neste Sommer 1993)
7. God natt (4.00) (Sent Og Tidlig 1995)
8. Fullstendig Oppslukt Av Frykt (4.40) (Stakkars 1997)
9. Kast Alle Papirene (4.25) (Kast Alle Papirene 1999)
10. Vakre Dager (4.03) (Midt I Begynnelsen 2002)
11. Evig Forelskad Da (3.24) (Suser Videre 2006)
12. Neil Young (4.07) (Huskeglemme 2009)
13. Novembernatt (4.35) (Trist Å Være Glad 2011)
14. Nationaltheatret (4.30) (Vi Er PÅ Vei Vi Kanke Snu 2012)
15. Drøm (3.35) (Rett Og Slett Livet 2014)
16. Det Kalde Vannet (4.15) (Peiling På Seiling 2016)
17. Halveis Rund Jorda (4.40) (La Oss Bli Fri Från All Nostalgi 2017)
18. Kent Evelyn (5.13) (Dum Som Et Menneske 2020)
Som bonus i förstaupplagan medföljer en livesamling med två låtar per liveplatta.
1. Avismannen (4.45) (Mere 1994)
2. Kokken Tor (6.36) (Mere 1994)
3. Hva Har Du Tenkt (8.51) (Hjernen Er Alene I Operan 2009)
4. Skulle Bare Være Morsom (3.58) (Hjernen Er Alene I Operan 2009)
5. Trist Å Være Glad (7.30) (Trist Å Være Glad, instant live 2010)
6. Lars Lillos Drikkevise (4.34) (Trist Å Være Glad, instant live 2010)
7. Tøff I Pyjamas (6.08) (Sveve Over Byen Med Kringkastingsorkesteret 2017)
8. Brød (4.13) (Sveve Over Byen Med Kringkastingsorkesteret 2017)
/Christer Herentz
...men jeg har sovet så lite jeg at jeg har levd ekstra lenge i våken tilstand...